Den svarta solen (Lotta Lotass)
Som någon kanske minns publicerade Jerker Virdborg tillsammans med författarvänner ett manifest på DNs kultursida i somras. I korthet gick det hela ut på att svensk skönlitteratur inte bör utvecklas och författare inte bör testa gränser, vare sig för berättandet eller språket. Allt borde i princip vara som förr i tiden.
Under punkt fyra i manifestet kunde man läsa “Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.” Självklart är det Lotta Lotass böcker Den vita jorden och Den röda himlen som avses. Tredje delen i trilogin heter Den svarta solen och är även den något av ett experiment som säkert inte skulle falla manifestförfattarna i smaken.
För dig som spelade Ensamma Vargens soloäventyr på 80-talet så är upplägget i Den svarta solen knappast något nytt. Texten är indelad i korta numrerade avsnitt, varje avsnitt avslutas med ett antal alternativ som skickar läsaren vidare åt olika håll i boken. Det kan vara en slump, men Lotass beskrev sig själv som just en Ensamvarg i en intervju i SvD härom sistens…
I Den svarta solens början kommer läsaren från luften ner på marken in i en byggnad. Uppdraget är att ta sig genom texten/boken/byggnaden ut och upp i luften igen. Japp, Lotass fascination för förhållandet mellan människor i luften och människor på marken, som hon behandlat i bl.a. Aerodynamiska tal, Tredje flykthastigheten och Den vita jorden återkommer alltså även här.
Lotass har byggt en vindlande text där det är lätt att komma vilse. Avsnitten och rummen liknar varandra och ganska ofta hamnar läsaren vid startpunkten igen. Till en början kan det kännas lite frustrerande, men vem läser egentligen en bok bara för att få komma till sista sidan? Det är bara att göra en till kopp te, lägga upp fötterna och läsa på nytt.
Språkbehandlingen är förstklassig. Precis som byggnaden den beskriver är texten monoton och repetitiv men med små förändringar. En vacker prosa på gränsen till lyrik. Den starka rytmen gör att texten lämpar sig utmärkt för högläsning, så varför inte passa på att vagga barnen till sömns med det vackraste språk svensk litteratur kan frambringa just nu?
Skrivet: 100131 sorterat under Boktips från personalen, Mats gillar.
Kommentarer: inga
Något sommarlov läste jag min pappas gamla inbundna En studie i rött. Jag vet inte vad som var mest fascinerande den gången – själva berättelsen eller upplevelsen av en välläst inbunden bok – så lätt den är att öppna och bläddra i, men så fast sidorna ändå sitter i ryggen. Helt nytt för den som bara upplevt pocket och andra rygglimmade “inbundna” böcker ock kartonnage. För att inte tala om lukten av gammal bok. Vet du inte vad jag pratar om: gå till närmsta tillräckligt stora bibliotek, beställ upp valfri bok från magasinet: öppna och lukta (men försiktigt, man vet aldrig var den boken varit – men det är också en del av charmen!).
Den franska författarinnan Anne Rambach berättar en snabb thrillerhistoria som startar på restaurangen Bombyx. Journalisten Diane klarar sig med nöd och näppe ur en våldsam skottlossning – och måste på sant journalistmanér ta reda på vad som egentligen hände.
Två lätt socialt handikappade vetenskapsmän stöter på problem när de konfronteras med relationer och känslor – saker som inte alltid går att mäta och väga. Utspelar sig under 1800-talet men säger minst lika mycket om vår egen tid.
Calliopes farmor och farfar har lämnat en otrygg tillvaro i Grekland och tagit sig till Amerika. I den nya tillvaron hemlighåller de vad Calliope själv blir smärtsamt medveten om – att de är syskon. Rolig, dråplig, sorglig.
Boken skildrar en familj, framför allt ett par systrar, och deras olika vägval under 60-talet i Nigeria och biafrakriget. Trovärdiga personporträtt som jag själv blev engagerad av. (För min del extra intressant att i romanform få lära mig mer om vad biafrakriget egentligen var för något, efter en skolgång då man skulle tänka på biafrabarnen.)