Som någon kanske minns publicerade Jerker Virdborg tillsammans med författarvänner ett manifest på DNs kultursida i somras. I korthet gick det hela ut på att svensk skönlitteratur inte bör utvecklas och författare inte bör testa gränser, vare sig för berättandet eller språket. Allt borde i princip vara som förr i tiden.
Under punkt fyra i manifestet kunde man läsa “Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.” Självklart är det Lotta Lotass böcker Den vita jorden och Den röda himlen som avses. Tredje delen i trilogin heter Den svarta solen och är även den något av ett experiment som säkert inte skulle falla manifestförfattarna i smaken.
För dig som spelade Ensamma Vargens soloäventyr på 80-talet så är upplägget i Den svarta solen knappast något nytt. Texten är indelad i korta numrerade avsnitt, varje avsnitt avslutas med ett antal alternativ som skickar läsaren vidare åt olika håll i boken. Det kan vara en slump, men Lotass beskrev sig själv som just en Ensamvarg i en intervju i SvD härom sistens…
I Den svarta solens början kommer läsaren från luften ner på marken in i en byggnad. Uppdraget är att ta sig genom texten/boken/byggnaden ut och upp i luften igen. Japp, Lotass fascination för förhållandet mellan människor i luften och människor på marken, som hon behandlat i bl.a. Aerodynamiska tal, Tredje flykthastigheten och Den vita jorden återkommer alltså även här.
Lotass har byggt en vindlande text där det är lätt att komma vilse. Avsnitten och rummen liknar varandra och ganska ofta hamnar läsaren vid startpunkten igen. Till en början kan det kännas lite frustrerande, men vem läser egentligen en bok bara för att få komma till sista sidan? Det är bara att göra en till kopp te, lägga upp fötterna och läsa på nytt.
Språkbehandlingen är förstklassig. Precis som byggnaden den beskriver är texten monoton och repetitiv men med små förändringar. En vacker prosa på gränsen till lyrik. Den starka rytmen gör att texten lämpar sig utmärkt för högläsning, så varför inte passa på att vagga barnen till sömns med det vackraste språk svensk litteratur kan frambringa just nu?
