När jag var liten, gick i mellanstadiet och läste böcker, sa skolbibliotekarien att -”Sherlock Holmes, det är historier om en riktig detektiv det.” Jag mins inte riktigt varför hon sa det, men så var det. Jag ville jättegärna gå med i Kalle Ankas bokklubb eller vad den hette, för där kunde man få Baskervilles hund (obs – förkortad utgåva) med mussepiggloggan på omslaget.
Något sommarlov läste jag min pappas gamla inbundna En studie i rött. Jag vet inte vad som var mest fascinerande den gången – själva berättelsen eller upplevelsen av en välläst inbunden bok – så lätt den är att öppna och bläddra i, men så fast sidorna ändå sitter i ryggen. Helt nytt för den som bara upplevt pocket och andra rygglimmade “inbundna” böcker ock kartonnage. För att inte tala om lukten av gammal bok. Vet du inte vad jag pratar om: gå till närmsta tillräckligt stora bibliotek, beställ upp valfri bok från magasinet: öppna och lukta (men försiktigt, man vet aldrig var den boken varit – men det är också en del av charmen!).
Jag kände nyligen att det är dags för en omläsning. Valet föll på “The Memoirs of Sherlock Holmes”, en av de fem novellsamlingar som tillsammans med de fyra romanerna utgör Sherlock Holmes-kanon.
Det är klart att det har hänt en del med deckargenren sedan sir Arthur Conans dagar. Några psykologiserande personskildringar är det knappast tal om. Heller inga (medvetna) samhällsskildringar – än mindre kritik förstås. Genren är väl snarare pusseldeckare – med brasklappen att läsaren kanske inte får tillgång till riktigt alla bitar alla gånger – något måste ju Sherlock själv komma med på sista sidan.
Däremot finns det brittisk torrhet i ymnigt överflöd, miljöskildringarna är generellt ganska spartanska, men icke destå mindre tydliga. Den stora vinsten är dock formatet: novellen. På 25-30 sidor är det klart! Holmes och Watson har träffat någon på Baker Street, åkt ut på landet, åkt tillbaka till London, funderat (tror vi – Holmes vet egentligen redan hur det ligger till), skjutit lite revolver eller ev. morfin, löst fallet och avböjt belöning samt i förbifarten även sagt något om olika sorters lera, tobaksaska, nagelklipp eller liknande.
Mer behöver det heller inte vara. Det är underhållande, och om inte spännande så i alla fall lite klurigt på sina håll.
